Östgötska amerikabrev 1852

Följande två amerikabrev publicerades i tidningen Östgöta Correspondenten, utgiven i Linköping, i början av år 1853. Breven är skrivna år 1852 av utvandrade svenskar, båda förmodligen östgötar, och ger en bild av de vedermödor de tidiga emigranterna fick genomgå. Tyvärr är det svårt att identifiera brevskrivarna på grund av knapphändiga personuppgifter i breven. Det skulle dock vara intressant att se om det trots detta går att spåra vilka som skrivit breven! Känner du som läser detta igen några namn eller platser som nämns i breven nedan? Hör i så fall gärna av dig via e-post (e-postadress finns längst ned på sidan) eller genom ett inlägg på Anbytarforum där det finns en diskussion om just dessa brev. Där finns även förslag på identifiering av en del av personerna som nämns. Ord som varit svåra att tolka på grund av den frakturstil tidningen trycktes med är markerade med frågetecken.
 

Ur Östgöta Correspondenten, onsdagen den 12 januari 1853 "Från Utwandrare till Amerika. Till warning för utwandringslystna personer meddela wi följande till Post-Tid. insända skrifwelse, till hwilken ett och annat motstycke äfwen blifwit Red. af Ö. C. förewisadt, och hwaraf wi i nästa nummer skola införa ett. Utdrag af ett bref från Amerika.   Chicago d. 2 Nov. 1852. ....Resan från hemmet gick wäl till Götheborg, der wi fingo qwarligga 14 dagar och sedan gå ombord på ett amerikanskt skepp till Boston. Dit ankommo wi efter sju weckors segling, som för oss war lycklig, men af de andra passagerarne dogo trenne. Efter fyra dagars uppehåll derstädes gingo wi på ångwagn till Chicago och derifrån widare på ångbåt till Sceboyo(?), der wi hade beslutat att bosätta oss. Men de så mycket berömda Amerikanarne woro af den beskaffenhet, att det war oss omöjligt att stanna, utan wi återwände till Chicago, der wi nu wistas. Sedan wi på detta sätt färdats och förstört snart sagdt allt hwad wi egt, sjuknade och dogo wåra hulda föräldrar och flera af syskonen, hwilka mest alla insjuknat, följde dem i grafwen, så att nu endast jag, Sophie, Anders Gustaf och Alfred äro wid lif och utaf oss äro jag och Anders Gustaf mycket sjuka, så att Gud wet om wi någonsin mer få wår helsa igen. Här i Chicago ha wi warit på ett sjukhus på ett ställe, som kallas Gamla Fästningen, der wi fått bo för intet. Nu ha wi fått flytta till Frans Johansson från T., som warit oss fader- och moderlösa och utan wärn lemnade till stor hjelp, hwarföre wi äro honom skyldige den största tacksamhet, emedan wi öfwerblifne barn honom förutan warit både hjelp- och rådlöse och, utan husrum mot den annalkande wintern stränghet, utan twifwel äfwen måst omkomma i det största elände. Kära morbror och moster, råd aldrig någon att resa till Amerika; ty wi äro ej de enda, som detta öde träffat; flere hushåll, som äro hitkomne från Swerige, äro mangrannt utdöde, och jag kan sanningsenligt bedyra, att många hundrade, om ej tusende, Swenskar här i sommar hafwa aflidit, än i kolera, än i andra sjukdomar och äfwen på andra ställen ha wi sport att samma elände rådde bland de nykomna Swenskarne. Jag kan ej begripa huru de förut öfwerreste kunnat på ett så owärdigt sätt skrifwa och öfwernarra sina landsmän och slägtingar, för att här i detta för nordboen ohelsosamma klimat störtas i de rysligaste olyckor, som kunna träffa någon menniska; hwilket, tywärr, är fallet med största delen af de nykomne. Jag är swag och mina andra syskon kunna ej förtjena sin bergning, emedan de äro för små att ännu på många år förrätta så stränga dagswerken, som här fordras, dubbelt swårare än i Swerige. Derföre har jag tänkt anropa eder; min goda morbror och farbror i E., att i woren af den godheten och haden ett medlidsamt hjerta för edra långt bort i fjerran olyckliga systerbarn och hjelpte oss, så att wi kunde komma öfwer tillbaka till wårt gamla kära oförgätliga fädernesland."   Avskrift: Stefan Karlsson, Linköping, april 2001

Personer som nämns i brevet

Ur Östgöta Correspondenten, onsdagen den 9 mars 1853 "Ett bref från Amerika, skrifwet af en från Östergöthland utwandrad bonde. Red. har emottagit efterföljande bref med anhållan, det wi i tidningen skulle allmängöra det. Då wi efterkomma denna önskan, wilja wi blott hafwa anmärkt, att skrifwelsen till alla delar oförändrad införes, såsom den blifwit oss öfwerlemnad.   Moline den 19 September 1852. Älskade Broder Jonas! Som jag nu är i genom Guds hjelp kommen till America, dit jag sträfwat, så tillhör det mig såsom din broder, att underrätta dig min resas omständigheter, både på sjön och på landet. Wi afseglade från Götheborg d. 18 Juni, då wi tog afsked af Fäderneslandet. Dagen därpå började wi att blifwa sjuka. Jag blef sjuk och min sjukdom warade hela resan, tills wi kom i land. Gustaf och äfwen Anders war deremot friska under hela tiden, ja! alldeles friska. Då wi kom i land kom genast en man ombord till oss som lofwade att rekommendera oss in åt landet. Wi kom till Boston den 6 Augusti wi fick ligga stilla der tills den 10 då wi gick på ångwagn till Chicago, hwilket kostade för hwarje person 28 r:dr r:gds. Denne mannen som förut är nämt war en Swensk wid namn Williston hwilken hjelper alla Swenskar de som komma till Boston. Wi gick på ångwagn till Buffalo der wi gick på ångfartyg till Toledo, sedan åter på ångwagn ända till Chicago. Då wi kom till Chicago mötte oss en Swensk man Tidlund hwilken rekommenderade oss till Lasalle eller Peru. Der hyrde wi oss ett stall för att bo några dagar med några af sällskapet gick upp till Swenskar för att få skjuts längre in åt landet för bättre pris än hwad wi kunnat fått i Lasalle. Så snart wi kom i land började Gustaf att blifwa sjuk och sedan öktes allt mer och mer, då wi låg i Lasalle, så war han illa sjuk, han yrade och talade i yran nästan jemt, han plågades ganska hårdt, så att hans kropp blef alldeles utpint. Hwad andra Swenskar har skrifwit om att i America inga tjufwar finnes; men det fann wi i Lasalle att här fins nog tjufwar Gudnås; i Lasalle bortstals ifrån Petrus Pettersson 700 r:dr r:gds, hwilket bewisar att här finns nog stora tjufwar. Efter 5 dagars förlopp kommo Swenskar, som skjutsade oss och wåra saker till Andover för 48 r:dr r:gds paret. Wi kom till den olyckliga och sjukliga platsen Andover den 28 Augusti. Axelson war sjuk under hela resan; men ej wärre än han war ur sängen. Men Herren Gud i sin allwisa skickelse, styrer allt till det bästa, tog Axelsson i sitt sköte den 29 Aug. Anders, som framför allt sökte att få sätta sig i stillhet och alltid war frisk och färdig och stod emot mycket, men Gud i sin allwisa skickelse tog Anders i lugn den 2 September i den starkaste Choleran. Gustaf började nu synas litet bättre; men Gudnås, det warade ej länge förrän han blef sämre och Gud war så nådig och ej lät honom längre plågas utan tog honom ifrån denna werlden den 5(?) September. Nu hwilar alla dessa döda i Andover kyrkogård och der är likaledes en Swensk kyrka och tillika swensk prest, så att de blef begrafna på swenskt sätt. När nu allt war öfwerstått, tog jag för gifwet att gå till en annan ort der jag fann mig bättre, neml. Moline der jag nu wistas för en tid. Hwad som widkommer med landet så är det godt; men det är slarf hwad en del swenskar har skrifwit, ty de sjelfwa har ej haft reda på hwad de har skrifwit utan bara för att narra stora hopar med swenskar hit och då de komma hit möter dem stora swårigheter; de blifwa sjuka en del i långa tider och fattigdomen är hos dem, det kan man tänka är swårt. Här finns nog arbete och får i dagslön 4 r:dr r:gds, men derpå hålla sig mat. Efter några år blir här swårare om arbete; i genom så många fattiga swenskar som strömma hit för hwarje dag. Priset höjes på allt ting. En bra häst, ung, kostar 400 r:dr r:gds. Ett par bra oxar, dock mycket stora kostar 400 r:dr r:gds. En ung ko, 80 r:dr r:gds. Åkerredskap t. ex. för 4 år sedan kunde man köpa en ordentlig plog för 48 r:dr, nu får man gifwa 100 r:dr lika som denne pjes har höjt priset på så många år så har alla andra saker höjs i samma mån. Jag råder dig ej att resa hit, ty resan är ganska swår och sedan då man kommer in i landet är det ganska swårt för att reda sig. Du behöfwer ej sända några pengar till mig på posten ty det är opålitligt. Om Gud förlänar mig lif och hälsa, så hoppas jag wi skall träffas kan hända efter en tid. War god och låt Erik blifwa underrättad om brefwets innehåll med det första du erhåller detta. Helsa Nämndemannen i Gyrhult, att jag hade ej några widare nyheter att omtala än hwad finns inneslutet här och för öfrigt ämnar jag mig hem, att jag muntligen kan få tala wid honom om Amerika. Helsa alla bekanta att jag nu för närwarande har någorlunda helsa; men huru länge den räcker det wet Herren Gud. Jag helsar dig sjelf älskade broder Jonas också Gustaf i sin sista stund, då döden kämpade med honom, utbad sin kära helsning till dig sin broder. Likaledes Anders utbad i sin sista stund sin helsning till sin älskade broder Erik, också till dig. Frans och Fredrik Winnerstrand helsar dig, de har warit sjuka, men nu är friska, de wistas nu i Moline. Och hela öfriga sällskapet helsar dig oändligt. Älskade broder Erik och hustru Chatarina! din älskade broder Erik. Jag i mina sista stunder som war så swag att jag ej kunde ens peka med pennan på papperet utbad ändå min förlåtelse om ni hade något emot mig, också beder jag att alla som kände mitt ansigte att de måtte förlåta mig om jag någon gång hade gjort dem något emot; men jag hoppas att som Herren Gud förlåter allas synder så förlåter nog dem mig som jag kanhända någon gång hade gjort emot. Jag hade warit borta och kom hem om ottan omkring kl. 4 på morgonen, jag kände mig illamående och det warade ej länge förrän jag började få kramp, hwilken öktes så, efter några timmar hade jag den starkaste kramp i hela kroppen; men Gud som alltid är nådig, lindrade på detta att jag kom i fred. Nu lefde Anders icke längre, men talte intill sista stund, Gud war nu så nådig och tog honom bort, natten derpå eller emellan den 2 och 3 Sept. Låt ungdomswänner blifwa underrättade om detta. Em. Jonsson"   Avskrift: Stefan Karlsson, Linköping, april 2001

Personer som nämns i brevet
Emigranter:

Personer i Sverige:

Övriga:

Upp